Rosa töser o blå grabbar

Jag läser ibland på en blogg som är bra. Häromsistens skrev bloggen ett inlägg om kön och bäbisar. Ni vet. Det där ämnet om att flickor får rosa saker. Och pojkar blå. Osv. Hela fenomenet gör mig tokig. Jag kommer tillbaka lite till det där med att man inte ska säga till folk att de är bruna och fräscha. De har ju varit för mycket i solen. De kommer få cancer. Ungefär så. Kortversion. Samma sak gäller här. Allt man säger och gör och antyder får betydelser. Allt som barnet ser, hör och upplever. Hur de tröstas. Hur de hålls. Osv. Här är jag ute på ett gungfly. Jag har inga barn. Men jag tänker mycket på det hela.

Häromdagen tänkte jag tillbaka på när jag och mina syskon var små. Hur mycket jag lekte med dockor. Jag älskade det. Organisera, leka känslor, leka ta hand om osv. Oändlig var vår variation om än kring samma tema. Vika kläder. Byta kläder. Byta blöja. Osv. Det var min syster och jag som tog hand om dockorna. Vår bror var också med. Han bytte dock inte blöjor vad jag minns. Han vek inga kläder. Han organiserade inte. Han dukade inte. Han gick till jobbet. Oftast var han konduktör. Det var hans favorityrke. Hur som helst. Hur blir det så olika? Vi har ju levt under samma tak. Men det är inte så konstigt. Alla förväntar sig precis det som skedde. Brorsan gillar traktorer. Jag och syrran gillar dockor. Skönt. Då behöver inga obekväma situationer uppstå.

Minsta lilla betyder nåt. Alltså försöker jag överdriva mina reaktioner kring barn. Numera. Jag försöker. Jag får ångest när jag reagerar fel. Det kör förbi en traktor. Jag blir häpen och intresserad och glad, oavsett könet på barnet i vagnen. Vi ser en ullig hund. Jag gullar och berömmer hunden för att vara så fin med min ljusaste röst oavsett könet på barnet i vagnen. Men Gurka så svårt det är att göra fel. Särskilt om barnet i fråga är klädd i mjuka rosa tyger med spets och volanger. Eller i en blå tröja med en traktor på.

Det är så sjukt naivt och dumt att säga, jag kunde inget göra! Hon gillade princessor ändå! Ja, så kan det vara, även om en förälder gör allt rätt (vilket det sällan är i de fallen), barnet får ju nämligen influenser från 1000 andra håll än sina föräldrar. Men att ge upp, det är ju dumt. Vi har börjat loppet nu. Lika bra att slutföra!