Snabbare än blixten

En del kanske har fattat. En del inte. En del är snabbare än blixten på att snoka upp nya saker på internet. Jag har i alla fall lag till några foton i mitt album. Några dagar sen nu.

Och på tal om blixtar så var det tokigt åskväder här inatt. Och tydligen kan det fortsätta idag under dagen. Silosen är alltså stängd. Och jag sover och har det gött. Gäsp!

Falltal

Jobbet på silosen går finfint! Jag gör lite allt möjligt som sagt. Och framför allt lär jag mig en hel del om spannmål.

Vi testar fukthalt, protein, vikt och mängd bös. När det gäller raps testar vi även oljeinnehåll.

Minns lite att i Sverige testar man även falltal. Men det verkar vi inte göra här. Det måste forskas lite i. Såhär är det mina vänner.

Falltal anger groningsgraden i spannmålen. Det är egentligen enzymaktiviteten (mängden aminosyran alfa-amylas) man pratar om. Om man har ett högt falltal är enzymaktiviteten låg och då är det vetemjölet bra att baka på, eller att reda såser på eftersom enzymet annars förhindrar glutenbildningen. Ett lågt falltal har hög enymaktivietet och fungerar sämre att baka på och reda med.


Proteinhalten har alltså inte hela betydelsen när det gäller att ha ett högkvalitativt spannmål att baka o ha sig med. Det är också viktigt vilka proteiner det handlar om. Grahamsmjöl har ofta hög proteinahalt, eftersom mer av kärnan malts in, men dessa är inte glutenbildande proteiner och hjälper således bagaren väldigt lite.


Då kan man ju undra, varför testas inte falltalet här när en lastbil kommer in med vete? Och då frågar man Luke. På bästa sätt man kan. Eftersom man inte kan falltal på engelska. Och jag har nu lärt mig att här behöver de inte testa falltal. Växsäsongen är längre här. Det betyder att alla sorter av vete som har potential att få ett lågt falltal (det som var bra för bakning alltså) får det. Det betyder att i testningen som utförs på silosen så har sorten vete betydelse för om de graderas till bakarvete eller inte. Om det är sort "A" så vet man att det har det falltal som behövs. Protein etc testas fortfarande och är också betydelsefullt för att man ska få högsta gradering. Om det är sort "B" så vet man redan innan att det inte kan bli bättre än fodervete tex. Hänger ni med?

Och i min process med att leta information på internet hittade jag att det finns något som heter "farinograftest" och "falling number test". Där ser man. Falltal verkar gå att översätta med falling numbers på engelska. Ibland är lösningen närmare än dit näsan pekar. Tänk på det!

Jag kan ha fattat det här ganska fel. Man vet inte. Kompletterande uppgifter mottages tacksamt.

Wikipedia har som alltid varit mig behjälpligt. Och så kommentarerna till detta blogginlägg. Väldigt intressanta kommentarer. Särskillt de lite längre längre ner. Väldigt hängivna brödfantaster!

En liten tur

Häromdagen tog jag mig en liten prommenad. Det är väldigt fint på sina ställen.

Jobbar hårt

Jobbet går finfint! Igår vägde jag 20 lastbilar. Idag 26. Och nu går det som hejsan. Datorn är min vän. Och jag känner alla lastbilschaufförer vid namn. Men imorgon är det dags för nya arbetsuppgifter. Osäker på vad exakt än. Men det ska bli spännande! Nu ska jag sova, för jag börjar tidigt imorgon! Återkommer. Tog några bilder idag på mitt lilla kontor. Men orkar inte lägga in dem nu. Rätt jobbigt att jobba faktiskt.

Jobb i Australien till mig!

Då har jag skaffat mig ett Australiensiskt bankkonto. Gick fint! Kortet kommer i posten om några dagar. Får se om det hittar mig här ute i bushen.

Har också ansökt om ett skattenummer. Osäker på exakt vad det är. Men gissar att de måste ha det eftersom de inte har personnummer tex. I alla fall. För att få rätt skattesats måste jag ha ett sånt nummer. Jag nickar och fixar.

Ja just det. Det som inledde detta ansökande var att jag i morse fick jobb. Har papprena hemma för att skriva på o greja. Så hoppas att det gäller imorgon också. Verkar som att jag ska bli en allt i allo på silosanläggningen i Dunolly (ca 2 mil från Luke). Lite kontorsarbete åt managern, lite extra lite varstans på anläggningen för att täcka upp under lunch osv. Finfint! Asbra att göra lite allt möjligt. Mindre risk att blir uttråkad. Dålig koll på hur mycket jag kommer jobba än, eller exakt vad jag får betalt. Men det är senare problem. Jag har i alla fall ett jobb! Tills i mitten av januari typ. Då är den värsta skörden över i denna delen.

Nu ska jag ut till gården och käka kvällsmat. Stek verkar det bli. Söndagsstek alltså. Fast det är måndag.

Overklig verklighet

Tänker lite på hur det var innan jag lämnade Sverige. Kallt. Men mysigt. känns så avlägset redan! Ändå är det ju bara typ 2 veckor sen jag och Mamma lekte lite i vattenhjulabäcken.

Skörd

Nu är skörden i full gång här hemma kring Bealiba. Busy times om man säger så. Jag ska ta några bilder så får ni se!

John från Sverige har kommit hit nu. Det är kul! Han och hans kompis Ivar hjälper Luke med skörden.

Det är varmt. Jag har köpt en AC till, att sätta i andra ändan av huset. Hoppas det ska bli bra. Längtar efter att ha tid och pengar till att sätta veranda runt hela huset, och en garageport åt bilarna på gaveln. Så blir det lite mer skugga och lite mindre varmt i huset. Skulle också verkligen vilja sätta in tvåglasfönster. Minst. Senare projekt.

Starta tidning

Jag kanske ska starta en tidning? I den kan jag skriva elakt om alla som hittills inte velat anställa mig. Moahahaha!

Så länge använder jag bloggen som terapi.

Murvlar.

Kort och gott. Det är vad de är! Och så är det ju lite synd om dem också eftersom de trots att jag tjatat hål i huvet på dem inte har fattat att jag är bäst. Inte lätt. Stackars dom.

Tända ljus och fågelkvitter

Alltså. Här försöker jag mysa till det med lite tända ljus. Och så kvittrar fåglarna. Blir jättekonstigt. Inte blir det novembermysigt i alla fall!

Mangold

Jag har fått ett ton mangold levererad. Vad sjutton gör man med all den?! Tips mottages tacksamt.

Även en hel del persilja. Vad gör man med all den? Kan man hacka i mixer och frysa?

Ev att jag överdrev kvantiteten om mangolden här ovan. Men ändå.



Någon med mycket tid och mycket regnvatten har fått till det helt enkelt. Och delar glatt med sig till hela byn.

Jag har gjort det lite novembermysigt ikväll också. Tänt alla ljus jag kunde hitta. Fast tror inte det var så smart. Det var redan apvarmt innan jag tände alla. Nu lär det ju inte bli svalare! Men mysigt.

En liten film om min lilla tur

Den här filmen är inte så rolig. Men så var det inte heller så kul att köra 90 i mil i sträck. På spikrak väg. Så nu får ni känna på lite.

Lite fler bilder

Jag har lagt till lite bilder i mitt bildalbum. Titta häri: http://picasaweb.google.com.au/Lisa.Hedin/Australien20092010# mot slutet.

Äventyr- going north!

Här kommer en lite uförligare beskrivning av mina senaste dagars äventyr. Skrev ett litet kort inlägg igår kväll, men jag var så sjukt trött då att det var allt som jag kunde få till. I alla fall.

I söndags blev det bestämt att jag skulle åka upp till Coonamble i centrala NSW tillsammans med Ian och Betty. Ian och Betty skulle ta en ute (pick-up) hem lite senare. Den hade Luke lämnat hos Ians dotter i Coonamble när de började köra söderut med tröskorna. Vi åkte kl 5 på tisdagsmorgonen. Kl 4 var vi uppe hos Jessica i Coonamble. Då var jag helt slut. Huvudvärk och helt oförstående hur jag ens skulle kunna vara nära att köra mer. 100 mil var det. Nästan exakt. Nu körde jag faktiskt inte allt. Ian körde också. Tur det.

Här har vi lite picknick på vägen upp:



På onsdagsmorgen var det dags att gå upp tidigt igen. kl 6 begav jag mig söderut. Jag skulle ta mig ca 90 mil söderut igen, för att möta upp med Luke där och sen åka hem (typ 25 mil) till Bealiba. Kvällen innan var jag lite rädd. Hur i hela friden ska det gå?! Jag som brukar bli sömnig mellan Göteborg och Holsljunga. Det är typ 9 mil...

(usch, nu tittade jag precis på när en spindel dödade en fluga)

Men jag peppade upp mig. Förberedde ipoden. Köpte lite cola. Lite chips. Tänkte på att jag snart skulle se Luke. Och så bar det iväg. I den vite opeln. Full fart. Lyckades köra på 5 fåglar. Och var nära ungefär 100 till. Det håller en vaken när man hela tiden ska försöka missa fåglar. Riktigt roligt videospel. men rätt jobbigt i längden. De är korkade som gillar att sitta på vägen. Tydligen tappar alla lastbilar lite spannmål här och där och sen har fåglarna fest. På vägen. Jättedumt. Smart, om man är snabb och inte gillar sina släktingar.

Och resan gick finfint! De sista 20 km var lite tröttsamma. Men då var jag också pirrig att få träffa Luke. Äntligen!


TomTom (GPS) var guld värd. Mycket bra investering jag gjort. Nu var det i och för sig ungefär bara 10 korsningar på hela sträckan... så de kunde jag ju hållt i huvet. Men ändå. Om man väljer fel är det så långt att köra tillbaka och vända. Bara en gång tog TomTom in mig på en kanske mindre bra väg. En grusväg. I 60 km. Rätt stora stenar. Ingen telefontäckning. Och mycket tacksamt, ingen punktering! Om man tittar noga ser man hur den där grusvägen sträcker sig närmare in i oändligheten.




Hemma i Bealiba igen. 1,5 dygn senare. Idag var jag också uppe tidigt. Har eskorterat en av tröskorna. Och lämnat in en jobbansökan i grannbyn. Vi får la se vad som kan hända med det! Nu ska jag gömma mig från hettan. Pust.

Köra köra bil!

190 mil på 20 h. Shit vad jag är bra. (sov mitt i förståss. men ändå!) Trodde aldrig jag skulle klara det! Stolt!

Oväntade jobb kan dyka upp

Jag har köpt springskor. Men de går lika bra att prommenera i så på mornarna tar jag mig en liten tur. På sådär en halvtimme till en timme. I lördags när jag var ute mötte jag en dam med fyra hundar. Idag mötte jag henne igen. Vi hejade båda gångerna. Strax efter att jag mött henne var det dags för mig att vända. Så att det blir lagom långt. Jag gick lite fortare än henne så började komma ikapp. Först gick en hund. Sen gick hon och en hund. Sen en hund. Sen jag och en hund. Måste sett roligt ut! Ganska mysigt att gå där med en vovve jämte sig. Till slut var jag helt ikapp och då var jag tvungen att fråga vem hon var och så. Intressant när man träffar människor här ute i buschen. Hon bor i järnvägsstationen. Vet mycket väl vem Luke är för hon och hennes man har varit här och ansatt Lukes träd. Hon tog mig förbi deras trädgård och visade olivträden. Det är deras tydligen. Och så odlar de MÄNGDER med rosor. Jag fick några så de står här i en vas nu. De odlar också kapris. Vi pratade om att jag inte hade nåt jobb och då tyckte hon att jag skulle hjälpa dem att plocka oliver. De handplockas nämligen eftersom de är till inlagda oliver och inte till olja. Man måste vara försiktig då serrni. Men det är inte förrän i april eller nåt sånt. Och innan dess kanske jag hittat nåt annat. Men kul är det i alla fall att få lite erbjudanden här o där! Och kul kommer det att bli att följa de små oliverna till vuxen ålder. Alltid lär man sig något!

Nya vänner idag alltså. Olivvännerna.

Damen har varit i Sverige också förresten. Hela 70-talet undervisade hon i Norge. Världen är bra konstig.

Titta bort nu

Gissar att ni kanske blir lite trötta på att titta på kort på den vite opeln? I så fall. Titta bort nu!

Cemetery

Det är intressant tycker jag, att det heter Cemetery på engelska. Och Kyrkogård på svenska. Här finns visserligen också en kyrkogård, eller church yard närmare bestämt, men där finns inte tillstymmelse till gravstenar. De finns på cemeteryt. Utanför byn. På en åker. Man kanske kan översätta det med begravningsplats. Undrar varför det blivit så olika jämfört med hemma? Det finns många frågor, men färre svar. Bara att fortsätta utforska!

Bilder!

Eftersom resdagbokens bildtjänst är så offantligt dålig, så ger jag upp den. Lägger istället framtida bilder på mitt picasa-album. Här är länken dit!

http://picasaweb.google.com.au/Lisa.Hedin/Australien20092010#

Mycket nöje!

Resdagboksinlägg

Ibland skriver jag i min resedagbok (resdagboken.se). En del är med där med sin adress. Andra läser bloggen. När jag skrivit nåt där lägger jag helt enkelt in det här också. Så känner sig ingen utanför. Eller jo de på resdagboken kanske, för allt som hamnar här på bloggen hamnar inte där!


Lata dagar

Osäker på hur ofta jag kommer skriva här. Men just nu går det fint. Jag har lata dagar och ägnar mig mest åt att packa ur min väska, bada i bubbelpoolen, gå prommenader och upptäcka saker, umgås med Lukes vänner och familj. Det är helt underbart skönt. Tempot i kroppen går ner. Oerhört!

Igår gjorde jag premiärturen med min bil. Till Maryborough (typ 4 mil bort) och handlade joggingskor och mat. Bra kombination. Ska man ha av det ena så måste man ha av det andra. Så är det. Det gick finfint! Det är svårt att fickparkera på höger sida i Sverige. Inte är det lättare att göra det på vänster. Men det gick!

Min bil är vit. Det är av märket Holden. Det är ett Australiensiskt märke. Alla här har Holden eller Ford. Lite som Volvo och Saab hemma. Holden gör dock inte så många modeller själva. De flesta är Opels modeller. Alltså, jag har en vit Opel. Ni som kan er galenskapare, förstår genast hur kul min familj tycker det är. Särskillt pappa. Han kollade på Google maps igår om han kunde hitta den vite Opeln utanför vårt hus. Men inte. Bilden där är tagen för ett tag sen, eller när jag är ute och flänger!

Jag lägger upp några bilder. Får se hur många jag tänkas orka med med tanke på internethastigheten. Den är inte helt från medeltiden. Men inte heller från Sverige.

Skogspoesi

Det finns mycket som skiljer mina länder åt. Men också mycket som är lika. De har båda skog till exempel. Men skogarna skiljer sig åt. Oändligt. Se här! (Obs, bilderna gör sig lite bättre om man klickar upp dem till stora. Klicka på dem så blir de det!)



Trött droppar droppen från grenen. Mossan tar mjukt emot varje ljud. Tysnaden susar.




Ljuset överrumplar varje liten myra. Symfonier av ljud möter upp. Skön skugga breder ut sig.

Framme!

Då så. i princip tre dygn (inte riktigt men nästan) efter att jag lämnade kära Holsljunga är jag nu i Bealiba. Jobbig resa. Men inte värre än vanligt! Alltså, det vore ju dumt att säga att det är kul att sitta på en och samma plats i en och samma ställning sådär länge som man måste göra om man ska till Australien. Men om man bortser från det så var resan bra. Inget krångel och i tid.

Från Göteborg till London sov jag som en liten gris. Hade nämligen bara sovit två timmar ungefär natten mellan tisdag och onsdag. Det var ju så pirrigt! På flyget mellan London och Hong Kong sov jag inget. Rätt drygt. Eftersom 11 h känns så mycket längre då. Hann se en hel del filmer kan man säga. När såg du själv senast på film 11 h i sträck? Och jag har nu ont i öronen (själva ytteröronen alltså) eftersom jag har haft hörlurar på mig så länge. Har lite svårt att sova på sidan alltså. Men det går väl över. På flyget mellan Hong Kong och Melbourne sov jag kanske halva tiden så då gick det fort!

Blev sen upphämtad av Lukes syster i Melbourne och sov där inatt. Men bara 5 timmar ungefär för i morse när hennes man skulle till jobbet så åkte jag med honom till en tågstation och tog tåget till Bendigo. Där blev jag upphämtad av Lukes pappa i MIN bil! När vi kommit ut ur stan stannade han bilen och sa att det är väl bäst att jag kör min egen bil! Kul! Så jag körde. Även om jag inte känner mig helt van vid vänster än. Men det går fortare och fortare att vänja sig för varje gång man kommer hit. Och jag lyckades bara köra igång suggarna (syskonen Hedins ord för vindrutetorkare) istället för blinkersen en gång. Inte allt för tokigt!

Bilen går finfint och jag känner mig mäkta stolt. Och det är så skönt att vara oberoende. Att liksom kunna ta mig dit jag vill, när jag vill. Och inte alltid åka med Luke. Det blir bra det här.

Klockan är nu 11 på förmiddagen och idag har jag hunnit gå upp, duscha, äta frukost, åka tåg, äta frukost, fixa telefonpengar till min mobil, tagit ut pengar, åkt bil, kört bil, handlat frukost till imorgon, ringt två jobb (inget napp än), packat upp lite och startat min dator. Bra dag det här! Men nu ska jag nog slappa resten av dagen. Fast det gäller att inte somna. För att få rätsida på yetlagen så ska jag hålla mig vaken hela dagen!

Nu ska jag nog gå ut en sväng. Kanske knäpper av ett par bilder och då lägger jag dem här i så fall. Nåt av dem i alla fall. Ifall det nu blir något bra!

Äventyret har startat!

Äntligen på väg!

Sitter på landvetter o väntar på att gå ombord på planet. Det som ska ta mig till nya kapitel i mitt liv. Och till nya upplevelser och utmaningar. Jag kunde inte sova i natt! Så kul är det. Men så är det samtidigt sorgligt och svårt att hantera. Kramade precis mamma, pappa och syster hejdå. Konstigt. Lite annorlunda än en solresa känns det ju som.

Gos

Här sitter jag o gosar lite med katten sista kvällen. Sjukt gosig var den. Jag skickas lite gos ut till alla er fina där ute. Ni som reser med mig i tanken. Det känns tryggt.

Plats

Nu ska vi se om mitt liv får plats på 20 kg.

Staden, adjö.

Igår kväll gick jag en sväng längs linnegatan på väg hem från jobbet. Inte riktigt jobb. Fika o presenter till mig ägnade vi oss mest åt. Så rörd blev jag. Så fint att de tänkt på mig. Både de en våning ner och de på kontoret. Det är omtanke. Ska tänka på det. De är minst värda ett vykort. Och jag ska själv minnas att det är värdefullt med presenter. Små saker som visar att man tänkt. Långt innan man kom dit. Nu ska jag snart ta mig upp up sängen o packa. Är på landet hos mor o far. Imorgon bitti bär det av.

Fatta

Det är svårt att fatta. Men lilla lisa tar ett stort steg i sitt liv. Och i världen. Helgen har varit fantastisk. Packat lite. Umgåtts lite med familjen. Och njutit lite av vädret. Det är intressant, att någon som älskar den svenska naturen och historien och vemodet så mycket som jag ändå bestämt sig för att ta steget. Jag blir fascinerad själv. Och är alldeles till mig inför äventyret som står för dörren. Hela situationen och existensen är lite svår att fatta.

Men jag åker med. Och diggar det. No worries!

Fixa

Såhär kan det se ut när man fixar. Här fixar jag med back up av gamla datorn o installation at nya. Mycket att tänka på innan man far. Tröjan jag har på mig är en gammal ärvd souvenir från NY. WTC är med. Lite coolt helt plötsligt.