Äventyr- going north!

Här kommer en lite uförligare beskrivning av mina senaste dagars äventyr. Skrev ett litet kort inlägg igår kväll, men jag var så sjukt trött då att det var allt som jag kunde få till. I alla fall.

I söndags blev det bestämt att jag skulle åka upp till Coonamble i centrala NSW tillsammans med Ian och Betty. Ian och Betty skulle ta en ute (pick-up) hem lite senare. Den hade Luke lämnat hos Ians dotter i Coonamble när de började köra söderut med tröskorna. Vi åkte kl 5 på tisdagsmorgonen. Kl 4 var vi uppe hos Jessica i Coonamble. Då var jag helt slut. Huvudvärk och helt oförstående hur jag ens skulle kunna vara nära att köra mer. 100 mil var det. Nästan exakt. Nu körde jag faktiskt inte allt. Ian körde också. Tur det.

Här har vi lite picknick på vägen upp:



På onsdagsmorgen var det dags att gå upp tidigt igen. kl 6 begav jag mig söderut. Jag skulle ta mig ca 90 mil söderut igen, för att möta upp med Luke där och sen åka hem (typ 25 mil) till Bealiba. Kvällen innan var jag lite rädd. Hur i hela friden ska det gå?! Jag som brukar bli sömnig mellan Göteborg och Holsljunga. Det är typ 9 mil...

(usch, nu tittade jag precis på när en spindel dödade en fluga)

Men jag peppade upp mig. Förberedde ipoden. Köpte lite cola. Lite chips. Tänkte på att jag snart skulle se Luke. Och så bar det iväg. I den vite opeln. Full fart. Lyckades köra på 5 fåglar. Och var nära ungefär 100 till. Det håller en vaken när man hela tiden ska försöka missa fåglar. Riktigt roligt videospel. men rätt jobbigt i längden. De är korkade som gillar att sitta på vägen. Tydligen tappar alla lastbilar lite spannmål här och där och sen har fåglarna fest. På vägen. Jättedumt. Smart, om man är snabb och inte gillar sina släktingar.

Och resan gick finfint! De sista 20 km var lite tröttsamma. Men då var jag också pirrig att få träffa Luke. Äntligen!


TomTom (GPS) var guld värd. Mycket bra investering jag gjort. Nu var det i och för sig ungefär bara 10 korsningar på hela sträckan... så de kunde jag ju hållt i huvet. Men ändå. Om man väljer fel är det så långt att köra tillbaka och vända. Bara en gång tog TomTom in mig på en kanske mindre bra väg. En grusväg. I 60 km. Rätt stora stenar. Ingen telefontäckning. Och mycket tacksamt, ingen punktering! Om man tittar noga ser man hur den där grusvägen sträcker sig närmare in i oändligheten.




Hemma i Bealiba igen. 1,5 dygn senare. Idag var jag också uppe tidigt. Har eskorterat en av tröskorna. Och lämnat in en jobbansökan i grannbyn. Vi får la se vad som kan hända med det! Nu ska jag gömma mig från hettan. Pust.