VA?!

Har det verkligen gått över en vecka sen jag bloggade? Ja. Helt otroligt. Har i alla fall varit på bal med kungen i helgen. Det var roligt. Men nåt som var ändå roligare var min spårvagnsresa till jobbet idag. De har dragit in en hållplats på väg till jobbet. Och det talade chauffören om långt innan så att man kunde planera sitt avstigande om man behövde. Jag skulle inte gå av där och njöt av min lilla resa. Vid den aktuella hållplatsen så saktade spårvagnen ändå in lite eftersom det är en korsning där och den väntade på körljus. Och då kommer en kille springande och vill med spårvagnen. När spårvagnen bara kör vidare utan att stanna kastar han ilsket ut sina armar och veckar pannan och skriker ut nåt som vi inte kan höra utan bara kan föreställa oss. Men han kunde ju inte vara arg. Spårvagnen kan ju inte stanna där. Och det tänkte jag att han snart kommer bli varse när han läser på hållplatsen och ångrar att han fick det där utbrottet. Spårvagnschauffören gjorde dock det där som man önskar att man kunde göra i många situationer. Han satte på utanförhögtalarna och sa att hållplatsen är indragen så jag kan inte stanna där. Sorry! Ha ha! Där fick han så han fick skämmas lite där mitt på Linnegatan i rusningstrafik. Det hjälper inte att brista ut i ilska. Man sprider bara ett onödigt obehagligt flimmer. Ibland måste man bli arg. Men inte av att en spårvagn inte stannar där den inte ska stanna. Det är faktiskt rätt ofta man önskar att man kunde göra sådär som spårvagnschaffisen. Att liksom få sista ordet och sen åka därifrån i en spårvagn. Omöjligt för den andre att få sista ordet.