Det kryper i mig. Jag vill komma iväg nu. Jag vill få ordnat allt och sitta på det där planet. Eller gå av det. Det är det härligaste. Även om man är trött. Jag saknar Luke och jag längtar efter att bygga en vardag med honom. Han är bäst. Det är han.
Men det är det här med att ordna allt. Vissa saker är svårare än andra. De som har med känslor att göra är svårast. Att säga hejdå liksom. Även om det inte är för alltid. Men det är ju ett hejdå till denna del av mitt liv. Nu är det nya saker på gång. Och jag har alltid haft seperationsångest. Det är väl därför det tagit 5 år att bestämma sig. Jag kan till och med ha svårt att skiljas från en lapp jag skrivit. Eller från ett sött suddi. Eller... ja, ni fattar kanske. Alltså nu handlar det ju inte om att jag inte kan skiljas från saker. Bara att allt får ett värde liksom. Lite som att jag sätter högt värde till naturen. Att leva nära naturen. Att det har ett värde i sig. Att jag inte behöver finnas för att det ska ha det. Men genom att jag finns och får lov att vistas nära naturen om jag vill, då blir det ju värt ännu mer!
Jag gillar att klä upp mig ibland. Men jäsiken så skönt det är att gå runt i arbetsbyxor och stor t-shirt. Vecka ut och vecka in.
Jaha, det här spretade lite. Men det visar min poäng. Det är många känslor jag ska hålla ordning på i min lilla hjärna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar