Jag har varit lite upprörd i två dagar. För att det kommer dröja tills jag ser syrén blommma igen antagligen. Fast vem vet. Jag kanske vinner på Lotto och kan vara hemma flera gånger om året? Men tills dess så får man väl inse att man inte kan vara med om allt. I alla fall. Av någon anledning så blev jag extra upprörd kring det här med syrénen. Kanske för att Farmor gillade den mycket. Och för att den är ett tecken på sommar. OCh den är så sval på nåt sätt. Och doftar så gott. Och fin när man tar in den och sätter i vas. Här är ju vår nu, så jag tänkte väl att jag gärna skulle vilja ta in lite syrén och sätta i vas.
Upprörd som få var jag. Det är skönt att samla all sin upprördhet på såna jordiska ting ibland.
men så. När jag skulle lämna Melissa och barnen igår kväll då fick jag se. Hon har en syrénbuske i trädgården!! Den är inte så stor. Och den har inte så många blommor. Men jag doftade länge på dom.
Konstigt det där. Som en bön som besvaras kan man säga. På sitt sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ibland är livet allt bra konstigt. Som med det här. Här börjar vi sakna värme - kylan börjar ta ett ordentligt grepp med flera frostnätter i rad. Men otroligt fin - regnfri - höst. Måste vara en av de finaste sen jag flyttade till Regnkusten.
Ana och Sergi har nu skrapat i hop en hel del möbler så de kan lämna tillbaka det mesta de lånat av er. Ska ta itu med det. Går frammåt med äppelplanerna så tänkte ändå åka ut och prata med dina föräldrar.
Saknar dig!
Kram kram
Soffan behöver de inte bekymra sig om! Den är vi rätt glada att vara av med. De kan slänga den. Eller skicka den vidare till andra behövande!
Har hört att hösten är fin. Skönt för alla.
Mamma och Pappa blir säkert superglada för besök! Önskar jag kunde vara där! Saknar dig också. Men innan man vet ordet av så är det sommar. Och då kommer jag hem igen!
Skicka en kommentar